1734-1802 George Romney Galleries By 1757 he was becoming well-known as a portraitist. He fell ill during his apprenticeship and was nursed back to health by Mary Abbott, daughter of his landlady. In 1762, by which time he was married with two children, he went to London, and saw early success with a painting, The Death of General Wolfe which won a prize from the Royal Society of Arts. Romney soon had a thriving portrait business in Long Acre. Despite his great success George Romney was never invited to join the Royal Academy nor did he ever apply to join. While there has been much speculation about his relationship with the Academy there is no doubt that he normally remained aloof maintaining that a good artist should succeed without being a member. His own career certainly supported this belief and it was only towards the end of his life that he expressed the slightest regret for his views Portrait of Miss Juliana Willoughby, 1781-83 (National Gallery of Art, Washington DC) Emma Hamilton as a bacchante by George Romney, 1785In 1773 he travelled to Italy with fellow artist Ozias Humphrey to study art in Rome and Parma, returning to London in 1775 to resume business, this time in Cavendish Square (in a house formerly owned by noted portraitist Francis Cotes). In 1782 he met Emma Hamilton (then called Emma Hart) who became his muse. He painted over 60 portraits of her in various poses, sometimes playing the part of historical or mythological figures. He also painted many other contemporaries, including fellow artist Mary Moser. After an absence of almost forty years, he returned to his family in Kendal in the summer of 1799. He was greeted by his loyal, devoted and unquestioning wife. George Romney is a kinsman of Mitt Romney, U.S politician.  Related Paintings of George Romney :. | Catherine Clemens | Portrait of Dorothy Cavendish | Painting Admiral Sir Chaloner Ogle | Lady hamilton as nature | Portrat des Fraulein Willoughby |
Related Artists:
anna cramer
1857-1941
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.
Francesco Botticini
Florence 1446-1497